Skavlan på svensk er 😆 #sverige #svenska #Norsktut

https://www.youtube.com/watch?v=CK-84vsO248

#sverige #svenska #svpol #nyheter #1979

Ordet och tinget "verksamhetsutvecklare" är verkligen inte kul. Men de är på fallrepet, tack och lov.

https://tidningar.kb.se/search?q=verksamhetsutvecklare&searchGranularity=part

#svenska

Vad gör man med gamla barn- och ungdomsböcker från 70- och 80-talet som är i ganska bra skick?

Och vad gör man med andra, blandade, böcker från 40- (!), 50- (!), 60-, 70- och 80-talet som är i varierande skick? 🤔

#books #svenska #reading #oldthings #antikvariat #paper #papper #böcker

Modet att vara – en berättelse om uthållighet i krig

På tågstationen i Lviv står ett arrangemang av halmbal, majskolvar och traditionella broderade dukar. Gula krysantemum och en pumpa. Ett slags höstaltare mitt i vardagen, som om någon velat påminna resenärerna om att årstiderna fortfarande skiftar, att livet måste fortsätta att räknas i skördar och månadsskiften, inte bara i dagar sedan invasionen började. Det är något trotsigt i denna uppvisning av normalitet, något som vägrar låta kriget definiera allt.

Tre år och åtta månader. Snart fyra år av fullskaligt krig. Tidräkningen har blivit en egen genre i samtalen här, en referenspunkt som måste nämnas, erkännas, för att sedan läggas åt sidan så att arbetet och vardagen kan fortsätta. Det är så mycket som behövs göras i kriget, som inte är att vara i striden på fronten. Allt som inte är direkt strid men som ändå är avgörande för att motståndet ska bestå. Utbildning, kunskapsuppbyggnad, utveckling av förmågor. Och inte minst det osynliga kriget om information, om berättelser, om tolkningsföreträde.

Jag är här för sjätte gången på drygt ett år. I liknande uppdrag, men med nya frågeställningar. Ständigt nya frågeställningar. Krigets dynamik förändras snabbare än någon manual eller handledning kan fånga. Denna resa för mig till Lviv och Countering FIMI Weekend, en konferens som Center for Countering Disinformation arrangerar i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar, för tredje året i rad. FIMI står för Foreign Influence and Malign Information, den ryska informationskrigföringens systematiska försök att så split, förvirring och tvivel. I ett klassrum med tjocka tegelväggar och stora skärmar möts människor från olika myndigheter och organisationer för att dela erfarenheter, metoder, motåtgärder. Många av deltagarna känner jag sedan tidigare. Vi har arbetat tillsammans, vecka efter vecka, via skärmar och dokument. Men varje gång vi kan mötas fysiskt ger något annat. Möten som formar berättelser och som får arbetet att bli tydligt och konkret.

Under workshopen märker jag hur diskussionerna pendlar mellan det teoretiska och det akut praktiska. Någon beskriver en ny metod för att verifiera källor. En annan berättar om en kampanj som rullades ut för bara några veckor sedan, och som redan har förändrat form flera gånger. Om ny teknik som förändrar spelreglerna ännu en gång. Det är denna ständiga anpassning som kräver mest kraft. Att aldrig kunna luta sig tillbaka, att hela tiden vara i läge att lära om, tänka nytt, kasta analyser som precis färdigställts eftersom verkligheten redan hunnit förbi. Uthålligheten ligger inte i att hålla ut genom något som har ett slut, utan i att acceptera att det här är tillståndet. Att varje dag kräver samma närvaro, samma skärpa, som den föregående.

I samband med den avslutande middagen under konferensen överlämnas ett mynt till mig av en representant för den ukrainska presidentadministrationen. På framsidan syns Ukrainas lilla statsvapen, treudden, och texten Офіс Президента України. Ytan är spegelblank och kastar reflexer som gör att den ser nästan svart ut i vissa vinklar. På baksidan bryter en stjärnformad ljusexplosion fram genom en sönderslagen yta. Längs en horisontell linje står det Сміливість буття. Modet att vara.

Det är ingen orden i formell mening, ingen juridisk utmärkelse, utan en protokollgåva till mig från presidentadministrationen. Den delas ut till de samarbetspartners och aktörer som bidragit i något särskilt avseende i Ukrainas kamp. Myntets symbolik och intention är tydlig. Det var djupt hedersamt och rörande att få ta emot detta uttryck för tacksamhet. Min känsla är att det inte ett erkännande av något som är färdigt, utan ett tack för att fortsätta. För att komma tillbaka, för att inte tröttna, för att bidra till något som inte har någon given slutpunkt. Myntet väger nästan ingenting i handen, men det bär på något tungt. En förväntan om att vi på olika sätt och från olika håll, måste orka detta tillsammans. Att vårt stöd inte är en tillfällig insats utan en del av en långsiktig kamp där uthålligheten i sig är en strategisk resurs.

På vägen tillbaka genom staden passerar jag ett grått elskåp vid en husvägg. Någon har målat med röd färg, lite slarvigt, lite brådskande. Free Azov. Två ord som bär en hel berättelse om soldater som fortfarande hålls fångna av Ryssland sedan striderna vid Azovstal i Mariupol. Om familjer som väntar. Om ett löfte som ännu inte kunnat infrias. Budskapet är inte riktat till mig, det är en påminnelse till alla som bor här. Glöm inte. Ge inte upp. Fortsätt kräva. Det är ännu en form av uthållighet, den som handlar om att hålla minnet levande tills de som saknas kan komma hem.

Kriget finns överallt i gatbilden om man tittar, men det finns också allt det andra. Kaféer som är öppna, människor som skrattar, barn på väg till skolan. Det är inte en paradox utan en nödvändighet. Vardagen är också motstånd. Att fortsätta leva, fira, lära, planera för nästa termin, nästa höst, nästa år, är att vägra låta kriget ta allt. Normaliteten är inte en förnekelse av verkligheten utan en strategi för att orka den.

När jag sätter mig på tåget tillbaka, så får jag möjlighet att genom resans lunk reflektera och känna in allt det som varit. Att skapa mening i alla intryck. Tåget är fullt av människor med väskor, datorer, livsmedel. Någon sover med huvudet mot fönstret. Någon tittar på en film på sin telefon. Det kunde varit vilken resa som helst, tills rösten kommer i högtalarna vid gränsen.

“Please make sure that you have picked up all your personal belongings. Thank you for traveling with our train. The Ukrainian rail hasn’t stopped since the beginning of the full-scale Russian invasion. We deliver strategic cargo, the wounded and the disabled from the deoccupied areas. Presidents and guests of all of us from all around the world. Still, our main mission lies ahead. To bring home all those 4 million Ukrainians evacuated by our trains. Thank you for your support. Our victory train is getting ready to roll into Donetsk, Luhansk, Mariupol and Simferopol. And it will. See you soon on board the Ukrainian Railways.”

Utropet är rutinmässigt levererat, nästan byråkratiskt i sin ton, men orden bär en stark berättelse. Det känns som en sammanfattning av vad jag sett, och av vad Ukraina gör varje dag. Järnvägen som inte stannat. Kunskapen som hela tiden utvecklas. Soldaterna som väntas hem. Städerna som ska återtas. Utropet är inte ett löfte om att allt är över snart, utan en bekräftelse på att arbetet fortsätter. Att uthålligheten inte är en tillfällig ansträngning utan själva grunden för allt som ska komma.

Jag tänker på myntet i min väska, på höstarrangemanget på tågstationen, på texten på elskåpet. Allt är delar av samma sak. Modet att vara, som det står på myntet, handlar inte om dramatiska gester utan om att fortsätta. Att komma tillbaka, vecka efter vecka. Att hålla konferenser år efter år. Att måla budskap på elskåp. Att ställa upp majskolvar och broderade dukar på en tågstation. Att lära nytt varje dag eftersom fienden också utvecklas. Att hålla tågen rullande.

När tåget rullar in i Polen och dörrarna öppnas ser jag hur människor samlar sina saker, hur de stiger av med sina liv packade i resväskor och kassar. De flesta kommer tillbaka. Några kanske redan nästa vecka, andra om någon månad. Och varje gång de gör det, varje gång någon väljer att återvända, att bidra, att fortsätta, är det ett litet men konkret svar på frågan om hur länge man kan orka.

Uthålligheten är inte något man kan mäta i enkla tal. Den består av tusentals små beslut, dagliga val att inte ge upp, att fortsätta bygga kunskap, att fortsätta fira hösten, att fortsätta vänta på de som ska komma hem. Den består av människor i konferensrum som resonerar om arbetssätt och metoder, av protokollgåvor som påminner om värdet av partnerskap, av tåg som fortsätter rulla mot städer som ännu inte är befriade men som kommer att vara det.

Modet att vara. I detta enkla uttryck finns hela svaret på hur man överlever ett krig som närmar sig sitt fjärde år. Inte genom att vänta ut det, utan genom att leva genom det. Genom att varje dag välja att fortsätta, att utvecklas, att stå kvar. Och när jag stiger av tåget, med myntet i fickan och minnena av samtalen fortfarande färska, vet jag att jag kommer tillbaka. För det är det man gör. Man kommer tillbaka.

#DigitalResiliens #Svenska #Ukraina

#Everest group claimed the hack of Sweden’s power grid operator #Svenska #kraftnät
https://securityaffairs.com/183963/cyber-crime/everest-group-claimed-the-hack-of-swedens-power-grid-operator-svenska-kraftnat.html
#securityaffairs #hacking #ransomware

Dagens #svenska stiltips: skriv "A gör X", inte det redundanta "A väljer att göra X".

Det här är anledningen till att vi har ordet "denne".

#svenska

Further earnings reports are scheduled throughout the day from companies including #Reckitt Benckiser Group, #DNB Bank, #Svenska Handelsbanken, #Aker, and #SAP.

#StockMarket #MarketInsider

https://marketinsider.net/european-equities-mixed-as-q3-earnings-drive-volatility-loreal-tumbles-6/

堰塞湖淹出焦慮：瑞典百年經驗揭示，民防並非「戰爭準備」而是民主防線

讀者投書 2025-10-22 16:00:00 CST

Ett middagstal om rådighet i omställning av totalförsvaret

Nedanstående tal höll jag den 21 oktober vid en middag arrangerad av Landshövdingen Cecilia Skingsley i Stockholms Län, där temat för kvällen var totalförsvar, säkerhet och innovation i turbulenta tider. En inspelad version av talet finns nedan.

https://youtu.be/3O3zW5BkitY

Mina damer och herrar. Hur behåller vi vår utvecklingskraft när säkerhetsläget försämras? Hur skapar vi innovation utan att äventyra vår säkerhet? Det är frågor som många av er i rummet brottas med varje dag. I mitt arbete som forskare i RISE och Center for Security Design and Innovation ser jag hur dessa två krafter, innovation och säkerhet, inte behöver stå mot varandra. Tvärtom. Jag tänkte dela några upplevelser och insikter på dessa teman.

23 mars 2025. Det är kallt och stilla. Tillsammans med några forskarkollegor från Danmark, Finland och Grönland befinner jag mig många timmars båtfärd genom de isfyllda fjordarna norr om Nuuk på sydvästra Grönland. Vi är där i ett nordiskt forskningsarbete om digital resiliens i Arktis. Vi går i djup snö mellan öde hus i ett litet fiskesamhälle som inte längre finns. Fram tills för 20 år sedan levde omkring 200 personer i detta lilla samhälle. Idag var vi de enda där på ön, bortsett från isbjörn och sjöfågel. Det var så tyst. Bara vinden som virvlade snön framför oss. Samhället försvann på bara någon månad. Från en dag till en annan så försvann fisken. Den flyttade. Idag vet vi att det handlade om klimatförändringarna. Konsekvenserna för de boende var omedelbar. Utan fisk fanns ingen förutsättning för samhället. Inom loppet av någon månad var byn öde, och har så har den förblivit.

Jag stod där i snön och såg ut över byn som inte fanns, och tänkte, vad gör man när förutsättningarna för allt det man visste om vad det är att leva, en dag bara försvinner? Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag göra?

12 juli 2025. Jag är trött och känner viss anspänning. Jag befinner mig i Kyiv, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, för att som forskare och innovationsledare bistå myndigheter och organisationer i Ukraina med stöd i form av utbildning, träning, innovationsförmåga och teknisk kompetens. Den resan var min femte resa till Ukraina på tio månader. Denna resa har vi levererat nya tekniska stöd och specialdesignade AI-verktyg som vi utvecklat för att öka motståndskraften mot den ryska informationskrigföringen. Vi har kunnat hjälpa till att öka hastigheten i förmågan att gå från monitorering, till analys och rapport med hjälp av AI och automatiseringar. Svårt, men givande. Jag är trött, efter att ha ägnat fem nätter i rad i skyddsrummet. Veckan då jag var där, var en av de värsta hittills under kriget. Ballistiska missiler och hundratals drönare hade gjort det svårt att sova. Vid det här laget har jag vant mig vid doften av skyddsrummet. Hittat mina sätt att hantera nätterna. Men denna morgon var lite speciell. Vår partner i organisationen vi skulle träffa, hade meddelat koordinater för vårt möte. Vi hade lämnat all teknik bakom oss för att undvika risk för signalspaning. Vi fick särskilda anvisningar för hur vi skulle färdas för att undvika upptäckt. Väl framme vid mötesplatsen, i ett gammalt industriområde en bit utanför Kyiv, mötte vi ett välbekant ansikte, Sasha, ledare för verksamheten vi skulle besöka. Säkerheten här är viktig. Vi är på en av Ukrainas främsta skolor för Battle Pilots, eller drönarflygförare för stridsdrönare som används vid fronten. Boryviter, organisationen som Sasha leder, är en organisation i civilsamhället som stödjer Ukrainska armén med kompetens inom flera områden, däribland drönare. Organisationen skapades under krigets första dagar då det saknades en utbildningsinstitution för att utbilda battle pilots. Det var inte så konstigt, något liknande hade ju aldrig funnits tidigare. Nu, tre år senare, är Boryviter ett väloljat maskineri. De utbildar drönarpiloter i treveckors utbildningsomgångar. Efter en sådan omgång, så reser lärarna till fronten för att förhöra sig om hur kriget har utvecklats och förändrats sedan de var där sist. Utvecklingen av krigets teknologi och taktik går så fort, att utbildningarna måste anpassas efter varje omgång. Men kunskapen stannar inte vid utbildning. Den kunskap de tar tillbaka från fronten används också för att förstå vilka nya krav som måste ställas på den teknik som levereras till fronten. Kunskapen gör att de teknikföretag som idag tillverkar drönarna kan anpassa sin produktion i takt med behoven. Det är en brutal och allvarlig katt och råttalek på liv och död. Vad jag ser här är hur AI förstärker alla former av angrepp, från utvecklingen av drönare, till cyberattacker, och informationspåverkan. Förmågan att snabbt identifiera, analysera och stå emot sådana hot blir avgörande, också för Sverige.

Här ser jag exempel på framtidens sätt att arbeta. Inte trots krisen, utan genom krisen. Boryviter visar att när vi tillåter oss att organisera annorlunda, när vi släpper kontrollen för att vinna förmåga, då kan vi åstadkomma det omöjliga. På kvällen i skyddsrummet reflekterar jag över vad jag sett. Vad är det som gör att en organisation förmår göra det den aldrig gjort? Hur skapar vi den förmågan här hemma i Sverige?

12 september 2025. RISE innovationsverkstad på Lindholmen sjuder av aktivitet. I verkstaden, som mer påminner om tomtens julverkstad än något annat, pågår febril aktivitet. Under två dagar har polischefer och specialister från NOA varit fördjupade i operativt innovationsarbete tillsammans med forskare, designers och utvecklare vid RISE. Sedan ett drygt år arbetar vi tätt med Polisen för att öka deras förmåga till förnyelse och transformation, men också för att operativt öka innovationshastigheten. De är djupt försjunka i att utforska nya arbetssätt och metoder för att upptäcka eller inhämta information om organiserad brottslighet. Ett exempel är hur vi tillsammans utvecklar tekniker för underrättelseinhämtning genom öppna källor på internet. Ökad förmåga inom open source intelligence, ger snabbare och bättre tillgång till information, vilket ökar innovationshastigheten. Genom att minska avståndet mellan tillämpad forskning och operativ verksamhet ökar vi steg för steg takten.

Inspiration för arbetssätten och metoderna som vi arbetar med tillsammans med Polisen, hämtar vi från vårt pågående arbete med de Ukrainska myndigheterna, som vi arbetar med genom Myndigheten för Psykologiskt Försvars uppdrag. Med dem, och även med vår svenska myndighet, arbetar vi idag i tvåveckorssprintar. Varannan vecka träffas vi i ett kort planeringsmöte, där vi tillsammans ställer oss fyra frågor. Vad har hänt i myndigheten sedan vi sågs sist? Vad har hänt i myndighetens omvärld sedan vi sågs sist? Vad har hänt i forskningen sedan vi sågs sist? Och vad har vi gjort sedan vi sågs sist. Baserat på den nya lägesbild som växer fram ur svaren på frågorna, så kursändrar vi och lägger en ny plan för kommande två veckor. Vecka ut och vecka in arbetar vi nu på detta sätt, i djup samverkan. Det är oerhört givande att se hur den innovationsförmåga och innovationsledning vi kan bidra med gör direkt nytta för både Ukraina som för Sverige. Det är ett ömsesidigt utbyte. Ett ömsesidigt lärande.

Förnyelse brådskar. För det är inte bara klimatkrisen, kriget i Ukraina eller den organiserade brottsligheten som skapar stora utmaningar för oss idag. Häromdagen, vid en förmiddag av seminarier om forskning och demokrati hos Landshövdingen i Västra Götaland Sten Tolgfors, tog professor Staffan Lindberg vid V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet, bladet från munnen och kallade en spade för en spade. I deras världsledande forskning om demokratier och deras tillstånd, konstaterade Lindberg att USA inte längre kan räknas vara en demokrati. Sedan Trump återkom till makten har vi hamnat i en än svårare situation. Resan till Grönland, som jag var på i mars, den råkade sammanfalla med J D Vance besök där. För mig blev det där och då tydligt att Trump menar allvar med hans idéer om att vilja annektera en del av kungariket Danmark, en allierad, och en av våra närmaste nordiska grannar. Det stämmer till eftertanke. Vad är betydelsen av att en av våra historiskt närmaste allierade inte längre är en demokrati? Att de utsätter vår granne Danmark för hot om annektering?

Med mina glasögon, där jag verkar inom området digital resiliens, är jag djupt bekymrad. Hur gör vi, när vi är så beroende av teknologi från USA? När omkring 80% av vår data passerar amerikanska företags system? Hur gör vi när merparten av vår opinionsbildning idag äger rum på antingen amerikanska eller kinesiska sociala medier som idag mest efterliknar kommersiella digitala tivolin? Med den omvälvande geopolitiska förändring vi nu ser, står vi i behov av en kraftfull uppväxling i takten av vår digitala kontinuitetshantering, i hela samhället. Framförallt när det gäller samhällskritisk digital infrastruktur. Vi är inte ensamma i denna nya situation. Danskarna har satt digital suveränitet högst på agendan under deras EU-ordförandeskap. I Sverige har framsynta kommuner, så som Helsingborgs Stad, som jag haft förmånen att få arbeta med, tagit tag i frågorna, med målbilden att kunna dela med sig av resulatet också till andra offentliga verksamheter. I staten har eSam, en myndighetssamverkan för omkring 40 myndigheter, liknande verksamhet. Det är bra. Men det behöver göras så mycket mer.

Vi lever i en tid av omställning, där vi står inför att behöva öka vår förmåga att leda och organisera för förnyelse och transformation, för att kunna ge oss en ökad kapacitet att skydda och försvara oss, och skapa nya förmågor. Det räcker inte med att göra likadant som vi gjorde igår. När samtiden är lugn är framtiden mer förutsägbar, då går det att fatta faktabaserade beslut baserat på föregående års resultat, och dra ett streck rakt in i framtiden med ett tydligt mål. Den tiden lever vi tyvärr inte längre i. I de turbulenta tider vi nu befinner oss i, står vi i ett läge där vi måste göra och åstadkomma det som vi aldrig gjort förut och aldrig ställts inför. Det finns inte en färdig karta. Vi måste lära oss att navigera osäkerhet.

Så hur åstadkommer vi detta? En betydande del av min forskning, som jag gör vid Göteborgs Universitets forskarskola för digital förvaltning, ägnar jag åt just dessa frågor. Där undersöker jag hur vi förmår öka vår rådighet i omställning. Det jag ser växa fram i mina resultat, är att svaret är komplext och mångfacetterat, som så ofta. Jag ser att vi måste sluta göra saker som inte längre har effekt. Men framför allt måste vi ha rådighet och mod att våga och vilja tänka annorlunda och nytt. Vi måste skapa förmåga att systematiskt arbeta för att ställa om arbetssätt, metoder, praktiker och teknik. Vi måste ha förmåga att kunna arbeta tillsammans, över organisatoriska gränser.

Förändring är inte lätt. Den kan göra ont. Men vi har mycket som måste förändras nu. Och mycket nytt som behöver skapas. Det finns barriärer som står i vägen för utveckling, och de måste vi ta bort eller navigera runt. Vi har byggt upp ett sätt att organisera oss som vilar tungt på gamla förvaltningsmodeller. Forskning och praktisk erfarenhet visar idag samma sak. Många av totalförsvarets verksamheter präglas djupt av en kultur där regelefterlevnad står i centrum. Det är en kultur där rädsla att göra fel får styra. Beslut skickas uppåt i stället för att tas där arbetet görs. Beslutsprocesserna blir långsamma. Flexibiliteten minskar. Medarbetare fokuserar på att följa regler och rutiner, även när de inte längre fungerar eller när de är föråldrade. Rädslan att göra fel skapar en försiktighet där målet blir att undvika kritik. Det riskerar att stoppa innovation och utveckling.

Vi måste göra bättre, mer och snabbare. För att klara det behöver vi utveckla ett tvåhänt ledarskap. Vi behöver kunna arbeta med förvaltning och stegvis utveckling där vi fattar beslut baserade på fakta, där vi har kunskap och beprövade metoder. Där vi kan optimera och effektivisera. Men samtidigt måste vi också kunna arbeta med innovation och förnyelse. Det kräver ekonomiska, kulturella och organisatoriska förutsättningar att pröva och testa, att misslyckas och testa igen. Vi måste lära oss och utveckla vår förmåga att kunna prioritera och veta när vi behöver arbeta på vilket sätt. När vi å ena sidan leder genom förvaltning och målstyrning, och å andra sidan när vi leder genom förnyelse och arbetar målsökande. Vi måste utveckla hur vi arbetar, med vem, på vilket sätt och var. Vi måste öka vår förmåga till innovation. Den kommer inte av sig själv. Det gör vi genom att bygga fungerande system för innovationsledning. Med ett ledningssystem för innovation kan vi göra det vi aldrig gjort tidigare, med kontrollerad risk och hög fart framåt.

Här kan vi alla göra skillnad utifrån våra förutsättningar. Ett steg som jag tillsammans med kollegor i RISE, Göteborgs Universitet och flera andra akademiska parters tar för att bidra ytterligare, är genom att upprätta en ny forskarskola tillsammans med ett tillämpat och praktiskt utvecklingsprogram för organisationer, som vi väljer att kalla FORUM Totalförsvar, forskarskola för omställning och utveckling i totalförsvaret. Det blir en möjlighet för yrkesverksamma i verksamheter inom totalförsvaret att omsätta sin praktik i forskning, och bidra till ökad kunskap. Men det blir också en arena för organisationer att samlas i för att mötas i de komplexa utmaningar som omställning innebär. Genom en tillämpad forskningsmiljö i tät samverkan med aktörer i totalförsvaret hoppas vi på att kunna bidra till att utveckla ökad förmåga på många ställen. Möjligheten att vara en del av detta innovationspartnerskap är öppen och ni alla välkomna att bidra.

Det finns mycket att känna oro över inför framtiden. Men jag känner också hopp. För jag har sett vad som är möjligt. Jag ser människor i svåra situationer växa och utveckla förmågor de inte visste att de hade. Jag ser organisationer transformeras på veckor när de måste. Den förmågan finns i oss. Den finns i detta rum. Frågan är bara om vi väljer att väcka den nu, eller vänta tills vi måste.

För någonstans är det så, att ingen annan kommer att göra det åt oss. Ansvaret vilar på dig och mig. Vi är de som måste leda den förnyelse vi ser ett behov av. Vi är de som behöver mod att våga bryta invanda mönster och välja nya vägar. Det handlar om ledarskap i omställning. Vilka ledare vill vi ha varit när framtiden ser tillbaka på vår tid? De som stod upp och mötte tidens utmaningar med blicken riktad framåt? Eller de som dröjde i väntan på att andra skulle ta initiativet? Morgondagens totalförsvar tar form här, i de beslut vi fattar nu. Det är en angelägenhet för alla. Möjligheten finns framför oss. Och valet är vårt att göra. Tack.

#DigitalResiliens #Innovation #Svenska #Ukraina

1/2 "På en allmän nivå är det utöver #SFP endast #Socialdemokraterna som satsar på #svenskspråkig verksamhet. De övriga partierna nöjer sig i regel med att endast publicera sina viktigaste program också på #svenska.

I övrigt vilar arbetet för #tvåspråkigheten oftast på enskilda aktiva eldsjälar eller begränsas till att man under valrörelser framhåller att partiet också har kandidater som kan svenska."

#politik #politiikka #RKP #puolueet #ruotsi #suomenruotsalaiset #Svenskfinland #FIpol #Magma

Jag vill ge en stenhård wedgie till den som bestämde att end-to-end encryption ska heta totalsträckskryptering på svenska. Av alla möjliga alternativ var man absolut tvungen att välja det längsta, bökigaste och mest tungvrickande alternativet med sämst flow, som är lika skönt att uttala som att tugga på en påse grus? Helvägskryptering? Slut-till-slutkryptering? Vad som helst?
#svenska

I was doing a bit of cross country driving over the weekend for some family get togethery stuffs. Had just enough time to catch a photo of this awesome Swedish/English license plate. #svenska

“We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet

Atlanten glittrade utanför fönstren i det spektakulära kulturhuset Harpa i Reykjavik, när panelen jag medverkade i samlades igår eftermiddag. Titeln på seminariet löd “Small Societies, Strong Democracies – Resilience in the Face of Disinformation”, och kom att bli ett samtal som hade kunnat pågå länge. Nivi Olsen, utbildnings- och kulturminister från Grönland stod där, framför oss forskare och journalister från Island, Danmark och Sverige, och satte tonen för samtalet, genom att inleda med orden “We are not commodities, we are people with history, with culture and with dignity.”

Att Grönland kom att bli centrum för samtalet, och att Nivi Olsen inledde det, var inte en slump. Under de senaste månaderna har landet, världens största ö med 57 000 invånare, hamnat i stormens centrum på ett sätt som få kunnat förutse. När Donald Trump tidigare i år uttryckte önskemål om att köpa Grönland, när geopolitiska intressen plötsligt riktade strålkastarljuset mot öns strategiska läge och resurser, syntes en grundläggande digital sårbarhet i Grönland. Nivi Olsens berättelse i inledningsanförandet handlar inte bara om politiskt tryck utan om så mycket mer. Om försök att sprida desinformation, om försök att påverka valet i våras, och om narrativ som syftar till att skapa tvivel och slå split i befolkningen. I små samhällen, sa hon, där tillit är själva grunden för vår enhet, blir detta en existentiell fråga.

Bredvid mig på scenen satt Masaana Egede, VD och chefredaktör för Sermitsiaq, Grönlands största oberoende tidning. “We’re 35 journalists in Greenland. 35 people doing journalism there. That is not a lot.” Trettiofem journalister för ett helt land. Trettiofem personer som ska granska makten, rapportera nyheterna, faktagranska påståenden. Och samtidigt, i det grönländska intranät som heter Facebook, behöver någon bara skriva ett starkt laddat inlägg för att få några hundra delningar, och uppfattas som mera sant. Att Egede uttrycker att “Facebook is Greenland’s intranet,” är ingen överdrift. I ett land där alla känner alla, där avstånden är enorma men befolkningen liten, har Facebook blivit det offentliga digitala rummet. Ett rum som påverkar den demokratiska process som förutsätter att makten konfronteras med kritiska frågor.

Signe Ravn-Hejlgaard från Digital Infrastructure Think Tank och Jón Gunnar Ólafsson från Islands universitet har båda studerat vad som händer när det demokratiska samtalet flyttar till kommersiella plattformar i små samhällen. De strukturella utmaningarna är tydliga. Små språk, som länge varit ett skydd mot extern påverkan, bryts nu ner av AI som enkelt kan översätta och publicera på grönländska eller isländska. Små redaktioner med begränsade resurser kan inte längre hålla jämna steg med informationsflödet. Alla måste vara generalister, ingen har tid eller resurser för specialisering eller djup faktakoll.

När Jón Gunnar i hans forskning intervjuade journalister och politiker om den politiska bevakningen kom tre ord tillbaka om och om igen. Ytlig, grund, reaktiv. Och det var innan desinformation ens var i fokus. I små samhällen, med små språk, ser vi här hur det uppstår en kombination där det finns begränsade journalistiska resurser, samtidigt som den digitala opinionsbildningen samlas på enskilda kommersiella plattformar, så som Facebook. Under dessa omständigheter sprids information extremt snabbt, på gott och ont. En komplexitet i detta som Signe Ravn-Hejlgaard belyste i panelen var att det i det senaste grönländska valet kom att vara så att vissa parlamentariker bara behövde mellan 50 och 100 röster för att bli valda. Det är inte många människor du behöver påverka för att förändra ett politiskt utfall.

När jag hörde om berättelserna från Grönland, reflekterade jag samtidigt över min senaste resa till Kyiv där jag i juli hade långa samtal med ukrainska kollegor om informationskrigföring. En sak de sa gång på gång var att de önskar att de hade tagit hand om sitt digitala offentliga rum innan kriget startade. Så mycket av den ukrainska diskursen pågår på Telegram, en plattform med stark koppling till Ryssland. “Your information space in war is as good as you have prepared for it in peacetime,” sa en av dem. När jag satt där i Harpa och lyssnade på beskrivningarna av Grönlands situation, kände jag samma mönster. Inte krigets realitet, men samma grundläggande beroende av infrastrukturer som ägs och kontrolleras av andra.

Här ser vi tydligt exempel på de strukturella sårbarheter som nu framträder i tydligare ljus i ett förändrat geopolitiskt läge. Sårbarheterna syns, från undervattenskablarna i de kalla arktiska vattnen, och uppåt. Grönlands internetförbindelser går genom kablar som ägs av andra. Mjukvaran som används kommer från andra länder. Och plattformen där hela det offentliga samtalet pågår, Facebook, har sitt tekniska hemvist i USA. Ett land som Staffan Lindberg, professor och chef för V-Dem Institute vid Göteborgs universitet, förra veckan offentligt konstaterade inte längre kan klassificeras som demokrati i deras forskning. Det betyder att Grönlands digitala offentliga rum, där opinionsbildning och demokratisk diskurs sker, kontrolleras av infrastruktur med hemvist i en icke-demokratisk stat och som dessutom har uttryckta geopolitiska intressen i att vilja annektera Grönland.

Plattformsdimensionen är i detta sammanhang kritisk. Facebook, TikTok, Instagram, X. De är inte byggda för att vara offentliga torg. De är digitala tivolin, kommersiella utrymmen optimerade för engagemang och annonsintäkter. Algoritmerna belönar känslomässiga reaktioner framför allt annat, och ilska är den klart mest framgångsrika. Det innehåll som skapar starka reaktioner får spridning, och som Jón Gunnar beskrev, det är också det innehållet som traditionella medier sedan plockar upp eftersom det är det mest lästa. En ond cirkel där polariserande innehåll förstärks i varje led.

Vi har helt enkelt valt att ha vårt demokratiska samtal i miljöer som inte är designade för det och aldrig kommer att vara det. Vi befinner oss i en situation som liknar det tidiga nittonhundratalet, när vi insåg att vi behövde public service för att säkra ett demokratiskt medielandskap. Nu måste vi tänka om och föreställa oss vad som är en god digital opinionsbildning, och hur tekniken ser ut som bär den, för att demokratin ska kunna fungera och utvecklas.

Allt detta blev än tydligare när Masaana Egede beskrev vad som hände när Trump åter kom till makten och Grönland helt plötsligt stod i centrum. Danska journalister landade på Grönland som om de bevakade ett krig. Från 2000 till 3000 artiklar om Grönland under januari till mars föregående år, till 12 000, 14 000, 15 000 artiklar samma månader i år. Grönlands informationsmiljö översvämmades, och nästan allt handlade om självständighet eftersom det var det danska medier var intresserade av. Samtidigt höll Grönland val, både till parlamentet och till kommunerna. Men vem minns något om kommunvalen? Allt försvann i bruset om självständighet.

Detta är vad som händer när små samhällen plötsligt hamnar i stormens centrum. När relationerna var goda, när geopolitiken var stabil, uppfattades inte beroendet som problem. Men när Trump twittrade, när intressena förändrades, då blev sårbarheten akut. Och då visade det sig att trettiofem journalister inte räcker. Att en plattform som Facebook inte är byggd för demokratisk diskurs. Att infrastrukturen, från kablar till algoritmer, ägs och kontrolleras av andra med egna intressen.

Från publiken reste sig en kanadensisk åhörare och ställde frågan om vad små länder unikt kan göra för att bygga motståndskraft. Svaren var intressanta i sin variation. Ingibjörg Davíðsdóttir från Islands parlament beskrev hur hennes parti, Social Democratic Alliance, systematiskt reser runt i landet och håller små möten på pizzerior och kafeer, bara för att prata med människor. Att vara liten har sina fördelar, sa hon. “Yesterday we were in a town with 2,000 inhabitants, the prime minister and I knocked on doors and asked people how we can help. Sixty people came to the meeting.” I en tid av digitala tivolin kan det demokratiska samtalet på caféet, biblioteket eller utanför mataffären vara en kraftfull respons.

Panelsamtalet blev en påminnelse om att demokrati är något levande, inte statiskt. Att en del av motståndskraften mot digital manipulation kan ligga i att luta sig mot det fysiska, mot de deliberativa demokratiska praktiker som faktiskt är lättare i små samhällen. Men det räcker inte. Som Signe sa, “We also need to start seeing digital infrastructure as critical infrastructure, in the same way that we view electricity and water.” Vi ser hur stater behöver ta ett tydligare ansvar för att säkerställa att det finns starka digitala rum för demokratiska samtal, som inte kontrolleras av främmande makter, av algoritmer vi inte kan se, av kommersiella värden vi inte känner till. Kanske är vägen framåt ett nytt projekt, som speglas i det tidiga 1900-talets utveckling av public service.

Detta är ingen omöjlighet. Det finns teknologier som bygger på principer som möter demokratins behov. Det finns idéer och koncept för hur man kan bygga offentliga digitala demokratiska samtal, med hjälp av protokoll istället för slutna plattformar. Det pågår arbete i EU, i Nederländerna, i Tyskland och på andra håll. Det finns fyrtorn av intressant utveckling, men de är svaga just nu. Vi behöver ställa oss själva frågan hur vi egentligen vill att våra digitala samtal ska vara. Vilken design ska det rummet ha för att stärka samhällets och individers samtal? Och hur tar vi steg framåt för att möjliggöra detta?

När panelen närmade sig sitt slut kom en fråga från en student från USA som oroade sig för den auktoritära utvecklingen i hennes hemland, och undrade om det går att återgå till demokratiska samtal när desinformation, misstro och polarisering redan fått fäste och institutioner rämnar. Jag tänkte på mina ukrainska kollegor, på hur de önskade att de förberett sitt informationsrum i fredstid. Jag tänkte på Grönland, på hur snabbt allt förändrades när den geopolitiska vinden vände. Och jag tänkte på Sverige, på Norden, på alla små språkområden som just nu står inför samma strukturella utmaningar.

Min tanke är att svaret måste vara är att det är ett politiskt projekt, och ett projekt för samhället. I en demokrati kan det inte vara något annat. Vi måste ha ett demokratiskt samtal om hur vi beter oss när vi talar med varandra, både i det fysiska och i det digitala. Vi behöver alla stärka vår medie- och informationskunnighet. Men framför allt behöver vi ett starkare politiskt uttryck för och en vilja till att ta hand om och utveckla samhället, som förstår att digital infrastruktur för opinionsbildning är samhällskritisk verksamhet.

För när vinden vänder, då är vår förmåga att upprätthålla ett demokratiskt samtal bara så god som den infrastruktur vi byggt i lugna tider. Grönlands erfarenhet det senaste året är en varning vi alla bör ta på största allvar. Trettiofem journalister räcker inte när Grönland utsätts för påverkan. En plattform ägd av andra räcker inte när geopolitiken förändras. En informationsmiljö som inte också kan verka i kris och i krig, och som inte ses som skyddsvärd, kommer inte räcka till när samhället utsätts för påverkan eller hot.

När jag nu lämnar Harpa och tar mig mot flygplatsen, tänkter jag på minister Olsens ord om tillit. Att den inte kan krävas, utan att den måste byggas genom ärlighet, respekt och transparens. Det gäller i internationella relationer, men det gäller också för hur vi bygger våra digitala rum. Om vi vill ha demokrati i en digital tid måste vi bygga infrastruktur för den. Inte hoppas att kommersiella tivoliparker ska fungera som offentliga torg. Inte förlita oss på att geopolitiken förblir stabil. Inte vänta tills vinden vänder.

Lärdomen från Grönland är tydlig. Det som inte uppfattades som problem när relationerna var goda blev akut när intressena förändrades. Och då var det för sent att börja bygga motståndskraft. Det arbetet måste ske nu, i det som fortfarande kan kallas fredstid, innan nästa storm drar in.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

I’ve recently started following a Swedish newspaper and someone who often posts in Swedish or English but who often boosts other posts in Swedish. It’s good for me to practice outside of Duolingo (which is a bit basic) and the translate button often (but not always) helps if I struggle. Apart from anything else, I’m learning some Swedish swear words ! 🤣🇸🇪

#svenska #swedish