Informationskrigets många ansikten

Det var märkligt att se dem sitta där tillsammans i panelen. Jag hade först svårt att förhålla mig till det. Jag är inbjuden att delta på Arctic Circle Assembly i Reykjavik, och satt igår i publiken till en av de paneler som satts upp. Jag blev nyfiken när jag ögnade igenom det omfattande seminarieprogrammet. Titeln på panelen löd “China’s Arctic Relations: Strategic Competition & Pragmatic Cooperation”, och arrangerades av Institute for China-America Studies (ICAS) från USA samt Beijing Club for International Dialogue från Kina. I panelen ser jag forskare och experter från USA, Kina, Ryssland och Norge sitta på rad vid samma bord.

Arctic Circle Assembly är en mötesplats i Reykjavik där människor från hela världen samlas varje år för att prata om klimat, miljö, säkerhet och utveckling i Arktis. Den skapades 2013 av Islands tidigare president Ólafur Ragnar Grímsson för att öka samarbetet och medvetenheten om regionens framtid. Jag är inbjuden genom Nordiska Ministerrådet för att bidra i en panel senare under konferensen på temat digital resiliens och arktis. Olika organisationer bidrar med innehåll. Det var först när jag kom hit som jag kom att förstå bredden på innehåll här. Och vilken komplexitet som återfinns i sådana här internationella mötesplatser i vår tid av geopolitisk turbulens.

Men tillbaka till morgonens panel. Det var verkligen märkligt att se dem där för att det kändes så normalt och så onormalt på en och samma gång. Och kanske mer förväntat, men ändå tankeväckande, var hur uppenbart koreograferat det hela var. Den ryska forskaren Irina Strelnikova hade rest trettio timmar från Moskva via Korea, en resa som före sanktionerna tog fyra timmar. Att hon reste så långt, att staten som skickar henne betalar för denna omväg, säger hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes internationellt. Samtidigt som jag ser panelen sitta där framför mig, och prata om win-win och fredligt samarbete, så tänker jag hur det pågår en annan verklighet utanför konferenslokelens väggar. En verklighet panelen systematiskt undvek att prata om.

I januari 2022 kapades kabeln mellan Svalbard och Norge. Den var nedgrävd i leran på botten. Norsk polis hittade djupa räfflor i havsbottnen, kabelns hölje avrivet, metallarmering isärvriden. Någon hade grävt genom leran för att kapa den. Utredningen lades ner mars 2023, olöst. Kirkenes flygplats använder inte längre GPS. Rysk militär stör signaler dagligen från Pechenga. Norska National Security Authority har bekräftat att störningen kommer från öster. I november 2024 kapades två kablar på samma dag, Finland-Tyskland och Sverige-Litauen. Kinesiska bulkfartyget Yi Peng 3 från rysk oljehamn passerade exakt där kablarna förstördes. Oktober 2023 saboterades Balticconnector och två datakablar. Det är systematiskt, och inte incidenter. Det handlar om pågående hybridkrigföring.

Detta är den arktiska verkligheten. Den pågår samtidigt som panelen diskuterade fredligt samarbete. Strelnikova berättade om 90 miljarder dollar kinesiska investeringar i ryska energiprojekt, Nordostpassagens utveckling som Polar Silk Road, gemensamma expeditioner. Hon avslutade sitt anförande med att berätta att både Rysslands och Kinas politik är fredlig och pragmatisk, inget hot. Samtidigt pågår Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Nordisk infrastruktur saboteras, och investeringar från Kina ger Ryssland en livlina under sanktionerna som pågår. Berättelser om fredligt samarbete som i praktiken är stöd till krigsekonomi.

Xiangfeng Li, Kinas representant, inledde med att avvisa sessionens titel som innehåll ordet konkurrens, eftersom han menade på att Kina strävar efter win-win. När det gäller Grönlands jordartsmetaller var Li tydlig. Det är inte Kina, sa han, utan USA som vill köpa Grönland. Referensen till Trumps hot var omöjlig att missa, och Li använde hela den pågående geopolitiska utvecklingen mellan Grönland och USA för att positionera Kina som ett fredligt och respektfullt land, medan USA å andra sidan är expansivt och imperialistiskt. Effektiv strategisk kommunikation, som också döljer verkligheten. Kinas win-win retorik ska ses i ljuset av dess övriga agerande. Man behöver sätta påståendena i kontexten av händelserna i Hong Kong, där löftet om one country, two systems krossades 2020. Och så Taiwan, där 80 procent av befolkningen idag avvisar Kina efter Hong Kongs öde. Medan Li kritiserade USA:s Grönlandshot stödjer Kina Rysslands krigsekonomi.

Men Li hade rätt om USA i ett avseende. Trump hotar att annektera Grönland. Nyligen avförde V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet USA från listan över demokratier. Det som förenar USA, Kina och Ryssland idag är tanken att stormakter definierar sina intressesfärer.

En fråga under panelen ställdes av en deltagare, om Kina planerar sätta en en flagga på havsbottnen vid Nordpolen, på motsvarande sätt som Ryssland tidigare gjort. Det kom inget tydligt svar. Flaggor på havsbottnen symboliserar stormaktstänkande, inte internationell rätt.

Ett uppbrott i seminariet fick omvärldens berättelser att sippra in i samtalen. Det var en åhörare i salen, inte en paneldeltagare, som bröt panelens rätt så förutsägbara manus. En tysk delegat reste sig och ville föra till protokollet att Ryssland har angripit sitt grannland Ukraina, hotar NATO och hotar med kärnvapen. När Strelnikova säger att deras verksamhet i Arktis är fredlig finns det anledning att vara tveksam, sa hon. I det ögonblocket slog det mig att detta var den enda kritiska rösten. Och att den kom från åhörarna, i en kommentar, och inte från scenen. Moderatorn Han Hua från Beijing Club for International Dialogue ställde inga kritiska frågor i något ämne. Paneldeltagarna kunde framföra sina narrativ ostörda. Det säger en del om agendan bakom panelen. För vilken berättelse berättar själva panelen, och i vilket syfte?

Mitt i denna triangel av stater med intressen i Arktis befinner sig Norden. Sverige och Finland som nya NATO-medlemmar innebär att Nordkalotten blir strategiskt kritisk. NATO:s artikel 5 gäller nu i den arktiska miljön. 1600 kilometer luftrum från Arktis till Östersjön, Esrange för militära satelliter, 1300 kilometer landgräns mot Ryssland. Det är inte bara frågan om abstrakt geopolitik. När kabeln kapas genom två meter lera, när Kirkenes inte kan använda GPS, när Yi Peng 3 klipper kablar i Östersjön, då är det som händer i Arktis också en Nordisk vardag. Norden är mitt i.

Det jag upplevde idag var inte en panel som samlats för dialog trots pågående krig. Den måste i stället ses som ett verktyg i kriget. Att Strelnikova reste trettio timmar visar hur viktigt det var för Moskva att deras narrativ om fredlig Arktis-politik framfördes, allt medan Ryssland klipper kablar, stör GPS och för ett brutalt krig i Ukraina. Ryssland kan välja att sluta med det när de så önskar. Men de önskar inte det. Att Li kunde positionera Kina som fredligt och samarbetsvänligt, utan att granskas eller ifrågasättas för deras politik mot Hong Kong eller Taiwan. Att inga kritiska frågor ställdes av moderatorn, det visar hur den här typen av politiska forum utnyttjas i vårt förändrade geopolitiska landskap. Det är inget nytt. Men det är viktigt att sätta ljuset på. Stormakter framför sina berättelser, legitimerar sina positioner genom att sitta vid samma bord och prata om samarbete.

En insikt jag tar med mig från denna upplevelse är att reflektera och öka min vetskap om vad det innebär när dialog används som kuliss. Skillnaden mellan genuina förhandlingar och teatraliska framföranden är viktiga att förstå i vår tid. För samtidigt som panelen pågick i Reykjavik så fortsatte också GPS-störningarna i Kirkenes, utredningar pågår om nya hybridangrepp i Stockholm och Helsingfors. Svalbards sabotage förblir olöst. Samtal används som verktyg i kriget. Informationskrigföring har många ansikten.

#ArcticCircle #Arktis #DigitalResiliens #informationskrigföring #stratcom #Svenska

En tanke om en avgång – när strukturen formar hatet

Anna-Karin Hatt avgick idag som partiledare för Centerpartiet. Efter fem månader konstaterar hon att hatet och hoten varit värre än hon kunde föreställa sig, att det kryper under huden, att hon inte känner sig trygg, inte ens hemma. Hon är inte den första. Hon kommer inte vara den sista. Det har gått fem år sedan jag överlämnade betänkandet om det demokratiska samtalet till regeringen. Under fem år där vi byggt upp en myndighet för psykologiskt försvar, bildat en mediemyndighet och fått ny lagstiftning på plats i EU. En tid där medvetenheten ökat, där stödet förstärkts. Ändå fortsätter förtroendevalda att tystnas. Ändå avgår partiledare.

Vi har förstått att hat och hot är ett demokratiproblem. Att när förtroendevalda tystnas förlorar demokratin röster, perspektiv och kompetens. Vi vet att detta drabbar ojämnt, att kvinnor får fler och elakare hot, särskilt de som tar upp jämställdhet eller integration.

Jag har själv sett vad det innebär. Under arbetet med utredningen om det demokratiska samtalet blev jag själv måltavla för organiserade kampanjer av hot och hat, både från grupper i Sverige och från utlandet. Jag såg hur metodiskt auktoritära och antagonistiska aktörer arbetar för att identifiera och tysta opinionsbildare. Hur de använder hat och hot som vapen, inte för att vinna argument, utan för att tysta röster. Jag hade turen att ha en arbetsgivare som tog hand om mig. Men många som kämpar för demokratin saknar sådant skydd. Och när en röst tystnas förändras bilden av opinionen. Samtalet och dess utfall påverkas och förvanskas.

Men vår förståelse för problemet har inte lett till rätt lösningar. Vi fortsätter behandla hat och hot som om det vore något som kan lösas genom att stärka individen, genom bättre stöd, mer utbildning och tryggare arbetsmiljö. Det är viktigt, men det räcker inte. För hat och hot är inte i första hand ett individuellt problem som kan lösas med individuellt stöd.

Jämför med trafiken. När fler skadas bygger vi säkrare vägar, designar gatumiljöer som saktar ner bilar, skapar separata cykelvägar. Vi förstår att infrastrukturen skapar risker, och därför måste vi förändra den. Samma logik måste gälla för det digitala opinionsbildningslandskapet.

Hat och hot uppstår i en struktur. Det digitala opinionsbildningslandskapet där vårt demokratiska samtal förs är byggt på principer som systematiskt förstärker det beteende vi försöker motverka.

Plattformarnas algoritmer belönar engagemang framför allt annat. Inte sanning, inte eftertanke, inte respekt, utan engagemang. Och vad driver engagemang? Konflikt och upprördhet. Ett elakt påhopp får fler delningar än en nyanserad reflektion, en förenkling sprids snabbare än en komplex analys, en attack når längre än en konstruktiv diskussion. Detta är ingen olycklig bieffekt av systemet. Det är designens logiska konsekvens.

Plattformarna tjänar pengar på vår uppmärksamhet. När algoritmen lär sig att konflikt håller oss kvar längre än konsensus förstärks konflikten. Resultatet blir ett landskap där starka röster förstärks medan moderata försvinner, där polarisering belönas och nyans straffas, där den mest extrema tolkningen sprids snabbast medan kontexten drunknar i bruset. I en sådan miljö blir hat och hot strukturens logiska produkt.

Vi kan inte fortsätta lägga ansvaret på individen att stå emot en struktur designad för att slita ner. Strukturen skapar risken, och därför måste vi förändra strukturen.

Det handlar om var vi väljer att föra våra demokratiska samtal. Om vi fortsätter att lägga opinionsbildningen på plattformar vars algoritmer belönar konfrontation, då kommer vi fortsätta få konfrontation. Om vi lämnar kontrollen till företag vars ekonomiska incitament står i konflikt med demokratins behov, då kommer demokratin fortsätta förlora. Det handlar om hur de digitala demokratiska arenorna är designade, och i vilket syfte. För aktieägarvärde genom att de tjänar pengar på att fånga vår uppmärksamhet, eller för det deliberativa samtal demokratin är beroende av? Vi måste lära oss att skilja på digitala tivolin och digitala torg.

När Anna-Karin Hatt konstaterar att samhällsdebatten blivit råare under de senaste tio åren pekar hon på något viktigt. Det är samma decennium som sociala mediers algoritmer blivit alltmer sofistikerade i att optimera för engagemang, samma decennium som plattformarna gått från kronologiska flöden till algoritmiskt kurerade upplevelser, samma decennium som affärsmodellen gått från att erbjuda en tjänst till att sälja vår uppmärksamhet.

Problemet är systemet. Lösningen är strukturell. Vi behöver digitala demokratiska arenor designade för demokratins behov, inte för aktieägarnas vinster. Vi behöver kanaler för opinionsbildning där incitamenten gynnar reflektion framför reflexer, förståelse framför förargelse, samtal framför strid.

Ansvaret för detta är politiskt. Men det handlar inte i första hand om att politiken ska hantera konsekvenserna av de strukturella problemen. Visst är stödprogram, utbildning för utsatta och bättre skydd för förtroendevalda viktigt. Men det är att behandla symptom på ett problem. Nu är tiden att ta tag i de strukturella problemen. Om att ställa krav på de digitala arenor där demokratiska samtal förs. Om att forma villkor för ett digitalt opinionsbildningslandskap som tjänar demokratin, inte underminar den.

Fem år har gått sedan jag var särskild utredare, om att värna det demokratiska samtalet i en digital tid. Fem år där vi fokuserat på att skydda individen framför andra åtgärder. Framåt så måste vi fokusera på att förändra strukturen. För demokratin kan inte bygga på att enskilda individer ska vara tillräckligt uthålliga för att stå emot ett system som är designat för att slita ner dem.

Kanske får vi höra goda politiska förslag i den kommande valdebatten om hur man finner lösningar för ett stärkt digitalt samtal i en digital tid?

Läs mer:

Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid: Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Stockholm: Regeringskansliet.

SVT Nyheter. (2025, oktober 15). Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hatt-avgar-till-stamman

Lessig, L. (2006). Code: Version 2.0. Basic Books. http://codev2.cc/

Doctorow, C. (2023). The Internet Con: How to Seize the Means of Computation. Verso Books.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #SocialMedia #Svenska

Så kom dagen då USA inte längre är en demokrati

I det nyrenoverade länsresidenset i Göteborg står Gustav II Adolfs byst och betraktar rummet och staden. Utanför fönstren syns hamnen, kranarna och fartygens långsamma färd upp genom älven. Härifrån gick en gång Amerikalinjen, fartygen som knöt Göteborg till New York, som förde emigranter västerut och band Sverige till den nya världen. Det transatlantiska förbundet var då långt mer än politik. Det var familjeband, drömmar, en tro på framtiden och på något nytt. På hoppet.

Den här oktobermorgonen är det något annat som binder samman Göteborg och Amerika. Landshövding Sten Tolgfors är värd för Hasselblad Award Seminar, som jag för andra året har haft möjlighet att vara moderator för. Det är ett privilegium, jag har sett fram emot denna dag, om mötet mellan konsten, det demokratiska arbetet och forskningen. En skola för en dag. Tre talare har under förmiddagen idag tecknat bilder av vår samtid. Mashid Mohadjerin, den Belgienbaserade visuella konstnären vars arbete om kvinnligt motstånd i Mellanöstern blivit internationellt uppmärksammat, har talat om kroppens politik och frihetens pris. Jonas Dahlberg, konstnär och professor vid Kungliga Konsthögskolan, känd för sitt arbete med minnesmärken efter terrorattackerna i Oslo och på Utøya, har talat om vad det att leva och att det innebär ett ansvar för andra, och om konstens roll i att skydda det gemensamma offentliga samtalet från instrumentalisering. Så är det dags för förmiddagens tredje föreläsare, professor Staffan I. Lindberg, grundare och ledare för V-Dem Institutet vid Göteborgs universitet. Hans föreläsning utgörs av hans och institutets senaste analys av demokratins tillstånd i världen, och med ett fokus på USA.

“I think since at least mid-August, early September, it’s very clear to me that the United States is no longer a democracy,” säger Lindberg med forskarens återhållna precision. Orden faller tunga i rummet. USA, en av världens främsta demokratier genom historien, det land som emigranterna på Amerikalinjens båtar sökte sig till, kvalificerar inte längre.

Lindberg bygger sin slutsats på miljontals datapunkter som V-Dem samlat sedan 1900-talet. Det är ingen lättvindig analys, ingen politisk åsikt förpackad som vetenskap. Det är metodisk och systematisk forskning som kartlagt demokrati, mänskliga rättigheter, rättssystem och val i alla världens länder. Och då kan USA inte längre klassificeras som en demokrati.

Det som hänt är inte unikt. Tvärtom är det del av en global trend som Lindberg kallar den tredje vågen av autokratisering. Om man mäter demokrati per capita, där varje land vägs enligt sin befolkning snarare än som enskild enhet, befinner sig världen nu på samma nivå som 1985. Året då Gorbatjov kom till makten i Sovjetunionen, före Berlinmurens fall, före den demokratiska explosionen i Östeuropa. Hela den enorma expansion av frihet och mänsklig värdighet som kom med kalla krigets slut har raderats ut. Borta.

Tre av fyra människor lever i dag i autokratier. Aldrig har fler länder samtidigt autokratiserats, inte ens på 1930-talet. Och det kanske mest skrämmande. Den här vågen har pågått i 25 år, medan 1930-talets mörker varade i 15. Vi är inte färdiga ännu. Kurvan fortsätter peka nedåt.

Det första som drabbas är alltid yttrandefriheten. Lindberg visar hur freedom of expression försämrats i 44 länder det senaste decenniet, medan den förbättrats i endast åtta. Fria och rättvisa val, ett av demokratins fundament, försämras i 25 länder, förbättras i 11. Det är en helomvändning på tio år. Och mekanismen är densamma överallt. Desinformation som ökar polariseringen och systematiskt undergräver demokratiska institutioner.

I USA har Donald Trump efter sin återkomst till presidentämbetet genom en serie exekutivordrar koncentrerat makten på ett sätt som urholkar maktdelningen. Lindberg och V-Dem Institutet har följt utvecklingen dag för dag, granskat varje exekutivorder, varje domstolsbeslut. Det är en frontalattack mot demokratiska institutioner, processer, rättigheter och normer. Makten samlas hos presidenten, den lagstiftande och till och med den dömande makten förs in under hans kontroll. Redan i våras varnade Lindberg för att om utvecklingen fortsatte skulle USA inte längre kvalificera som demokrati efter sommaren. I V-Dems årliga demokratirapport ställdes då frågan. Men nu, i mitten av augusti, början av september, är Lindbergs slutsats glasklar: USA är inte längre en demokrati. Det är inte en fråga om politiska preferenser. När makt samlas i en enda persons händer på det här sättet kvalificerar det inte som demokrati. Mönstret liknar Erdogans Turkiet 2016, Orbans Ungern. Det är den slutsats forskningen kommer fram till.

För Sverige är den analys Lindberg gör inte bara en betraktelse av andra demokratier. Den är också en varningssignal för oss, här hemma. Mönster syns också i Sverige, som liknar det han sett i början av autokratiseringsprocesser i andra länder. Den politiska retoriken hårdnar. Attackerna mot journalister ökar. Desinformation sprids alltmer fritt. Kultur politiseras. Byråkratin färgas av partipolitik. Och i opinionsundersökningar växer stödet för auktoritära lösningar bland unga svenskar.

Det är normförskjutningar, säger Lindberg, och de sker ofta obemärkta. Det som för tio år sedan hade väckt stark reaktion möts nu med axelryckningar. Det som en gång ansågs oförenligt med demokratiska värderingar normaliseras sakta men säkert. Det är i sådana ögonblick demokratier börjar erodera. Inte genom dramatiska kupper, utan genom förskjutningar som långsamt görs till vardag.

När världens mäktigaste demokrati inte längre är en demokrati, vad betyder det för ett litet land land i norden? De band som Amerikalinjen en gång knöt är inte längre vad de var. I Sverige har vi sedan andra världskriget förankrat delar av vår säkerhet, vår ekonomi och kultur i det transatlantiska förbundet. Den regelbaserade världsordningem. där USA varit garant, har varit ett skydd. Nu träder vi i en värld där den garantin inte längre finns. Där kriget kommit åter till Europa och där osäkerheten är större än på decennier.

Men kanske är det där, i insikten om demokratins bräcklighet, som dess verkliga styrka måste återfinnas. Demokrati är inte ett arv man tar emot och förvaltar. Det är inte en gåva som en gång gavs och sedan består. Demokratin är något levande. En daglig process, en överenskommelse som måste förnyas varje dag i varje institution, varje redaktion, varje samtal där makten ifrågasätts och där sanningen söks. Den förutsätter engagerade medborgare, oberoende journalister, modiga forskare och konstnärer och artister som berättar, ifrågasätter, provocerar och skapar. Den kräver av oss att vi säger ifrån när normerna skiftar, att vi säger stopp när det som skyddas av lag och rätt plötsligt utmålas som ett hot.

Lindbergs forskning ger oss verktygen att förstå mekanismerna, att se mönstren innan de blivit starka krafter. Men kunskap är bara början. Det räcker inte. Det som är avgörande för vår berättelse om vår samtid och framtid, det är vad vi gör härnäst, här i Göteborg, här i Sverige, och här i Europa, i en tid då osäkerhet är det som präglar vår omvärld. Demokratin är inte given. Den är inte självklar. Den har aldrig varit det. Och den kommer aldrig att bli det.

Utanför fönstren syns kranarna genom dimman som formats över älven, där Amerikalinjens fartyg en gång lade till. Inne i rummet syns Gustav II Adolfs byst blicka framåt, mot en okänd framtid. Historien upprepar sig inte, men det kan emellanåt kännas som om den rimmar. Och den här gången har vi åtminstone kunskapen om vad som står på spel.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska

Det torg som kunde bli – Varför nästa kapitel kanske tillhör medborgarna

När Europeiska kommissionen beslutade att etablera sig i sociala medier gjorde den ett ovanligt val. Istället för att bara skapa ännu ett konto på en kommersiell plattform anlitade den Mastodon för att driva en egen server. Kommissionen äger nu sitt digitala utrymme på samma sätt som den äger sina byggnader. Ingen kan ta bort det. Ingen kan ändra reglerna över en natt. Innehållet tillhör institutionen, arkiverat och tillgängligt under dess egen kontroll.

Så här har vi inte lärt oss tänka på sociala medier. Men vid konferensen Digital Frontlines, organiserad av Nato StratCom Center of Excellence i Riga, föreslog panelisterna som jag hade möjlighet att moderera, på temat decentraliserade nätverk, att det kanske är så vi borde tänka.

Låt oss utforska vad som gör dessa plattformar så annorlunda. Felix Hlatky, CFO på Mastodon, gav den kanske tydligaste förklaringen. Tänk på e-post. Du kan använda Gmail, Outlook eller driva din egen e-postserver, men alla kan ändå kommunicera med alla andra. Det underliggande protokollet, det gemensamma språk som låter olika system prata med varandra, är det som spelar roll.

Mastodon och liknande plattformar som Bluesky fungerar på samma sätt. De använder öppna protokoll, delade tekniska standarder som tillåter olika tjänster att samverka. Någon som använder Mastodon kan följa en fotograf på PixelFed, en Instagramliknande tjänst, eller titta på videor på PeerTube, ett YouTube alternativ, allt från ett enda flöde. Olika gränssnitt, olika operatörer, sömlös interaktion.

Detta kallas federation, och det representerar en återgång till internets ursprungliga arkitektur. Före Facebook och Twitter byggdes webben på protokoll. E-post, world wide web, dessa var öppna standarder som vem som helst kunde använda för att bygga tjänster som fungerade tillsammans. Sociala medier bröt det mönstret genom vad som kallas plattformisering, där företag låser in användare i slutna silos för att maximera värde och eliminera konkurrens.

Roel Roscam Abbing, doktorand i interaktionsdesign vid Malmö universitet, skisserade vad federation erbjuder, och som plattformar inte kan. För det första innebär äkta interoperabilitet att du kan flytta mellan tjänster utan att förlora dina kontakter. Om du var oense med förändringar hos en e-postleverantör kunde du byta samtidigt som du behöll din adressbok. Federerade sociala medier fungerar på samma sätt.

För det andra blir styrning distribuerad snarare än centraliserad. I Mastodons nätverk med ungefär 11 000 servrar sätter varje operatör sina egna modereringsregler. Ett universitet kan driva en server för akademisk diskussion med strikta standarder. Ett konstkollektiv kan driva sin med andra prioriteringar. En kommun kan vara värd för en server för medborgardialog. Alla existerar i samma nätverk, men var och en fattar sina egna beslut.

När operatörer är oense med en annan servers policyer kan de bryta kontakten. Detta hände exempelvis 2019 med Gab, en högerextrem plattform byggd på Mastodons öppna källkod. Det bredare nätverket valde att isolera Gab och förvandla det till en digital ö. Teknologin möjliggjorde kollektiv handling för att etablera gränser utan att kräva en central auktoritet.

För det tredje, och kanske viktigast, återfår användarna kontroll över sin upplevelse. Mastodon visar inlägg kronologiskt, inte genom uppmärksamhetsmaximerande algoritmer. Ingen rekommendationsmotor lyfter fram inflammatoriskt innehåll för att det driver engagemang. Inga erbjudanden om annonsering ökar synlighet. Användare följer vad de väljer att följa och ser det i den ordning det publicerades.

Hlatky beskrev detta som en medveten designfilosofi. Kommersiella plattformar optimerar för skärmtid eftersom det genererar intäkter. Federerade plattformar optimerar i stället för autonomi för användare. Resultatet är att upplevelsen för användare känns lugnare, mer mänskligt, ibland mindre spännande. Men det kanske är en del av poängen.

Även om teknologin är okänd för de allra flesta, så har den kommit att utvecklas och mogna. Redan idag används på sätt som belyser dess potential. WordPress, som driver över 40 procent av alla webbplatser, lade nyligen till ett tillägg som gör att bloggar kan ansluta till det federerade nätverket. Det ger stora möjligheter. När en kommun publicerar ett meddelande på en WordPress-sida, eller andra content management system som nyttjar protokollet ActivityPub, kan det automatiskt visas i de sociala flödena hos medborgare som följer den kanalen. När någon kommenterar på Mastodon flödar den kommentaren tillbaka för att bli en del av det officiella arkivet på kommunens webbplats.

Detta löser ett problem som demokratier kämpat med i ett decennium. Hur arkiverar du offentlig diskurs när den sker på kommersiella plattformar du inte kontrollerar? Sverige har arkiverat offentliga dokument sedan 1700 talet, men det senaste decenniet skapar luckor eftersom Facebook, LinkedIn, Instagram eller TikToks inlägg inte lätt bevaras i nationella arkiv. Federerade system gör arkivering strukturellt enkelt eftersom institutioner äger sin infrastruktur.

Frågan om varför auktoritära aktörer anammar denna teknologi blir tydligare i detta sammanhang. Truth Social, Donald Trumps egen plattform, körs på Mastodons kod. Turkiets styrande parti driver ett liknande system. Dessa aktörer insåg en strategisk verklighet. Att äga sin kommunikationsinfrastruktur innebär att ingen kan kasta dig av plattformen dig, ingen kan ändra algoritmer mot dina intressen, och du kontrollerar algoritmen själv. Du sätter agendan.

Men samma logik gäller, kanske till och med mer kraftfullt, för demokratiska institutioner. Europeiska kommissionen kan inte förbjudas från sin egen server. Tysklands federala regering, som också driver Mastodon infrastruktur, behöver inte oroa sig för algoritmändringar som påverkar räckvidden till medborgare. Små franska kommuner äger sina kommunikationskanaler på sätt som är omöjliga på kommersiella plattformar.

Investeringen som krävs är blygsam. Hlatky noterade att att driva en stor institutionell server kostar några hundra euro i månaden. Mastodon själv byggdes med mindre än 3 miljoner euro i total investering, mestadels genom ett litet team av ingenjörer och omfattande frivilliga bidrag från öppen källkod gemenskapen. Hlatky föreslog att ungefär 10 miljoner euro i offentlig finansiering skulle kunna förfina mjukvaran för att matcha kommersiell finish, en bråkdel av vad regeringar spenderar på reklam i sociala medier idag.

Suveränitetsdimensionen blir särskilt relevant i kontexten av kris eller krig. Om undervattenskablar skärs av, om kommersiella plattformar blir opålitliga eller fientliga, ger federerad infrastruktur under nationell kontroll kontinuitet för offentlig diskurs. Österrikes försvarsdepartement, noterade Felix Hlatky, kör redan 80 till 90 procent öppen källkod, efter att nyligen ha avvecklat Microsoft från försvarsmakten just på grund av suveränitetsfrågor.

Den historiska parallellen är tänkvärd. För hundra år sedan ledde radions framväxt som kraftfull kommunikationsteknologi demokratiska samhällen till att skapa public service. BBC och liknande institutioner uppstod ur insikten att viss infrastruktur var för viktig för rent kommersiell kontroll, eller för att tillåtas vara verktyg för despoter. De tjänade demokratiska värden. Universell tillgång, redaktionellt oberoende.

Dagens situation förutsätter liknande tänkande. När kommersiella sociala medier fragmenteras under tyngden av algoritmisk manipulation, AI-genererat innehåll och plattformsinstabilitet, så erbjuder federerade alternativ en väg framåt som överensstämmer med demokratiska principer. Inte som en ersättning för kommersiella plattformar, utan som avgörande och viktig digital offentlig infrastruktur vid sidan av dem.

Hindren är verkliga men inte oöverstigliga. En trötthet inför hanteringen av sociala medier är tydlig bland offentliga institutioner, utmattade av ständiga plattformsskiften, moderering och försvårad dialog med plattformarna. Att prova något nytt känns betungande. Det är begripligt. Men tidiga användare rapporterar positiva erfarenheter. Dessa institutioner äger sin närvaro, kontrollerar sina arkiv och ansluter till medborgare på mer mänskliga villkor.

Hur skulle utbredd adoption kunna se ut? Föreställ dig att universitet driver sina egna federerade servrar för akademisk diskurs, sammankopplade globalt men styrd lokalt. Det gör Sunet redan. Kommuner, regioner och myndigheter som står värd för medborgerliga sociala arenor som medborgare når, genom de gränssnitt och appar de själva föredrar. Nyhetsorganisationer som publicerar direkt till federerade nätverk, med kommentarer och diskussion som sker i utrymmen de kontrollerar snarare än på kommersiella plattformar.

Teknologin möjliggör detta redan idag. WordPress-integration innebär att miljontals befintliga webbplatser kan bli en del av nätverket med en enkel installation av ett tillägg. Statliga innehållshanteringssystem kan få krav på sig inför upphandling lm att införliva federation, vilket skulle göra varje officiellt meddelande till ett socialt medieinlägg under institutionell kontroll.

Skiftet förutsätter att vi ändrar hur vi tänker på sociala medier. Inte som destinationer vi besöker, plattformar vi ansluter till, utan som protokoll vi använder. Precis som vi inte tänker på oss själva som “på e-post” utan helt enkelt använder e-post för att kommunicera, kan federerade sociala medier bli infrastruktur vi knappt märker, som kopplar samman oss över tjänster vi väljer baserat på våra behov och värderingar.

Roscam Abbing efterlyste mer forskning för att förstå denna dynamik bättre. Hlatky hoppades att fler institutioner, offentliga och privata, skulle utforska nätverket. Båda visionerna pekar mot samma framtid. Kommunikationsinfrastruktur som tjänar användare snarare än aktieägare, som möjliggör genuin dialog snarare än att tillverka engagemang, som demokratier kontrollerar snarare än bara använder.

Teknologin existerar. Den används av miljontals personer. Frågan är om demokratier kommer att inse möjligheten framför dem. Inte att överge kommersiella plattformar helt, utan att bygga offentliga alternativ som bevarar digital suveränitet, stödjer möjlighet att arkivera, motstår algoritmisk manipulation och håller dörren öppen för den sortens internet vi trodde att vi byggde för trettio år sedan.

Det offentliga torget som kunde bli tar redan form, en server i taget. Det som återstår är att demokratier gör anspråk på sin plats i det.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #SocialMedia #Svenska

#LGBTQ #Swedish #Wikipedia deletion alert

Kan du spara denna HBTQ-relaterade #svenska Wikipedia-sida från radering?

Funktionsrättsflaggan Precious (sv)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Funktionsr%C3%A4ttsflaggan_Precious

#Sidor #Flaggor

@SusWAndersson @dn

Det finns flera användbara resurser. Jag använde dessa när jag jobbade som programmeringsinstruktör på Sun i slutet av 90-talet. Jag korrekturläste läromaterialet och gjorde massor av ändringar för att få texten att flyta på svenska.

https://www.termado.com/DatatermSearch/

https://www.isof.se/svenska-spraket/sprakrad-och-skrivregler/engelska-ord-pa-svenska/ordlista-engelska-ord-pa-svenska

Att passa in låneord i grammatiken är viktigt. Säg videor i stället för videos, etc.

#svenska #låneord #grammatik #svengelska

Från digitala tivolin till demokratiska allmänningar

Tanken på ett digitalt offentligt rum, en global agora för samtal och idéutbyte, är en av vår tids mest kraftfulla drömmar. För ett ögonblick, för drygt ett decennium sedan, tycktes den nästan vara inom räckhåll. Idag, när den drömmen på många sätt har övergått i en tilltagande och febrig mardröm av polarisering, kommersialism, desinformation och en tilltagande mängd AI-sörja i våra digitala flöden, är det lätt att känna sig uppgiven.

Men att kapitulera vore ett historiskt misstag. Teknologin som ledde oss vilse bär också i sig fröet till en verklig och hållbar digital opinionsbildning. Att vår digitala samtid är sjuk är en insikt som sedan många år har nått maktens korridorer. Men i närtid har frågan hamnat högt på dagordningen, med USA:s allt mer auktoritära drag. För en tid sedan talade Frankrikes president Emmanuel Macron på tyska nationaldagen, om behovet av att återta kontrollen. Han gav på många sätt en korrekt diagnos av symptomen. Men hans fokus på att reglera de befintliga plattformarna och på att öka kontrollen på internet är att medicinera en sjuk patient, inte att bygga en frisk framtid. Den väg som skapar bättre förutsättningar för ett demokratiskt samtal i en digital tid, ligger inte i att tukta det som är, utan i att modigt bygga det som borde vara.

För att förstå vart vi kan gå måste vi minnas var vi kommer ifrån. Det fanns en tid då de amerikanska plattformarna bar på ett närmast utopiskt löfte. De var inte digitala tivolin. De framstod som verktyg för medborgarmakt. Under den arabiska våren såg en hel värld hur aktivister på Tahrirtorget i Kairo använde Facebook för att organisera sig och hur Twitter blev en livlina för att sprida ocensurerad information i realtid. Det var en digital våg av frihetslängtan. Plattformarna gav en röst åt de röstlösa och skapade en känsla av global samhörighet. Men pendeln svängde. När företagen växte och börsnoterades syntes en gradvis förändring. Det vid tiden så upprepade idealet om att “koppla samman världen” ersattes av Wall Streets iskalla krav på evig tillväxt. För att uppnå detta omformades plattformarnas själva kärna. Kronologiska flöden byttes ut mot komplexa algoritmer vars enda syfte var att maximera vår tid på plattformen. De lärde sig snabbt att det mest effektiva bränslet för engagemang inte är samförstånd, utan engagemang, konflikt och ilska. Torget blev en gladiatorspelsarena där den som skrek högst fick all uppmärksamhet, och där ägaren av arenan kammade in vinsterna.

Och det är här vi står idag, mitt i konsekvenserna av denna utveckling. Vårt offentliga samtal utspelar sig till stor del på en infrastruktur där konsekvenserna av dess design är att den splittrar oss. Ingenstans har denna sönderdelande kraft blivit tydligare än i USA, plattformarnas hemland, där de bidragit till en polarisering som hotar att konsumera demokratin inifrån. Utvecklingen vi ser leder till en ny och långt farligare slutsats för oss i Europa. Vårt beroende av dessa plattformar är inte bara ett beroende av enskilda företag. Det är ett direkt beroende av den politiska stabiliteten i ett USA som i hög fart rör sig i en allt mer auktoritär riktning. Vi har lagt fundamentet för vårt offentliga samtal i ett land där de demokratiska institutionerna knakar i fogarna. Insikten gör vår nuvarande situation ohållbar. Att, som Macron föreslår, förlita sig på reaktiva regleringar för att städa upp i andras kommersiella tivolin är som att försöka bygga ett stabilt hus på kvicksand.

Vägen framåt innebär ett grundläggande skifte i hur vi tänker. En grundläggande beståndsdel i tänkandet utgörs av att vi måste förstå skillnaden mellan en plattform och ett protokoll, en distinktion som techskribenten Mike Masnick beskrev 2019. En plattform är en inhägnad trädgård som ägs av ett enda företag. Tänk Facebook, X, Youtube eller TikTok. Företaget sätter alla regler och du är hyresgäst. Ett protokoll är istället en gemensam uppsättning regler, en öppen standard som alla kan använda för att bygga tjänster som kan prata med varandra. Det bästa exemplet är e-post. Du är inte “på Gmail”. Du har en e-postadress och kan skicka meddelanden till vem som helst, oavsett om de använder Outlook, Apple Mail eller en egen server. Protokollet är den delade grunden, en digital allmänning, medan tjänsterna kan konkurrera fritt ovanpå den. Dagens sociala medier är plattformar. Framtidens måste bygga på protokoll.

Varför är detta så viktigt? För att plattformar är dömda att med tiden försämras, en process som författaren Cory Doctorow kallat “enshittification“. Processen har flera steg. Först är plattformen fantastisk för användarna för att locka dit dem. Sedan, när användarna är fast, försämras tjänsten för dem för att gynna annonsörer och företag. Därefter misshandlas även företagen för att all vinst ska kunna pressas ur systemet och hamna hos plattformens ägare. Till slut, när det inte finns mer värde att utvinna och alla är missnöjda, dör plattformen. Detta är ingen olyckshändelse. Det är den inbyggda logiken hos en tjänst som har monopol på relationerna mellan sina användare. Att bygga på öppna protokoll är det enda sättet att bryta denna destruktiva cykel.

Men den kommersiella logiken är bara ena halvan av problemet. Den andra, och djupare, är att plattformarnas själva arkitektur inte är designad för demokratiska samtal. Den algoritm som bestämmer vad du ser och vem som får synas ägs och kontrolleras helt av företaget. Detta står i skarp kontrast till hur vi byggt vår demokrati. I vårt föreningsliv, i våra parlament, har vi utvecklat regler och normer under århundraden för att säkra ett rättvist och inkluderande samtal. Vi har justeringspersoner, röstlängder och kontrapropositionsvotering. Till och med vid fikabordet har vi informella normer för hur vi fördelar ordet och lyssnar på varandra. Allt detta är demokratins egen infrastruktur, dess egna algoritmer, skapade för att väga argument och skapa legitimitet. Plattformarnas algoritmer är inte skapta för detta. Deras enda mål är att maximera engagemang i uppmärksamhetsekonomiska syften. Demokratiska principer och kommersiell optimering är i grunden oförenliga storheter. Och det är just därför protokollen är så avgörande. Ett öppet protokoll är en gemensam grund som gör det möjligt att bygga en mångfald av tjänster som kan prata med varandra, men som kan ha olika regler och design för att tjäna olika demokratiska syften.

Den goda nyheten är att detta inte är en avlägsen fantasi. Teknologin finns redan och utvecklas vidare. Två huvudsakliga standarder leder just nu utvecklingen. Dels ActivityPub, ett öppet protokoll som utgör ryggraden i det som kallas “Fediverse”. Här hittar vi tjänster som Mastodon, en öppen variant av hur Twitter tidigare såg ut. Här finns PeerTube, ett federerat alternativ till YouTube, och Pixelfed, ett alternativ till Instagram. Den andra stora standarden är ATproto, som ligger till grund för den snabbt växande tjänsten Bluesky. Poängen är inte exakt vilket protokoll som “vinner”, utan att principen om ett öppet, distribuerat och federerat socialt nätverk redan är bevisad och fungerande.

Vårt samhälle står nu inför ett historiskt uppdrag. Vi måste samlas kring en gemensam vision om protokoll före plattform och hjälpas åt att bygga den framtid vi behöver. Målet är att ovanpå gemensamma, öppna standarder skapa en rik flora av tjänster som stärker samhällsgemenskapen, och som gör ett öppet socialt landskap lika självklart som e-posten är idag. Här kan public service och andra aktörer spela en viktig och katalyserande roll. Deras uppgift, kan i denna utveckling vara att tillsammans med samhällsorienterade aktörer, så som Internetstiftelsen och andra delar av ett digitalt civilsamhällle, bidra till utvecklingen av den grundläggande infrastrukturen och skapa en starkare, öppen tech-stack.

De kan sedan utveckla sina egna tjänster, så att exempelvis SR Play och SVT Play förblir unika upplevelser men samtidigt blir interoperabla med ett bredare sammanhang. Tidiga experiment, som Sunets närvaro på Mastodon, visar att viljan och förmågan redan finns i delar av offentlig sektor. Nästa steg är att staten och SKR driver på för att myndigheter, regioner och kommuner ser till att deras content management system som de använder bygger på samma protokoll, så att de kan publicera sina nyheter och samhällsinformation via samma öppna protokoll. På så sätt upphör den absurda situation vi ser idag, där ledande politiker förlägger vitala delar av det politiska samtalet till slutna, utländska plattformar. Detta nuvarande beteende förminskar inte bara det offentliga rummet, det skapar också ett digitalt mörker för framtiden. Sveriges långa och stolta historia av öppna offentliga arkiv, en vital del av vår demokrati, har undergrävts av plattformseran. Att bygga på öppna protokoll är därför också en fråga om att säkra att vår tids historia kan bevaras och granskas av kommande generationer.

Utöver de demokratiska vinsterna finns en annan, livsavgörande dimension. Vår beredskap. Att idag förlägga merparten av vårt offentliga samtal, och därmed en kritisk del av vår informationsförsörjning i fred, kris och krig, till ett fåtal centraliserade plattformar är en stor strategisk sårbarhet. Dessa tjänster och den data de hanterar är lokaliaserade på andra sidan Atlanten, eller på helt andra platser jorden runt, utanför vår kontroll och jurisdiktion. I ett läge av allvarlig kris eller i värsta fall krig, riskerar vi att delar av vår digitala samtalsinfrastruktur stängs ner eller manipuleras, antingen genom tekniska avbrott, fientliga cyberattacker eller genom politiska beslut i plattformarnas hemland. En federerad struktur baserad på öppna protokoll är i grunden mycket mer robust. Genom ett distribuerat nätverk av servrar och tjänster som ägare har rådighet över, skapas en digital resiliens med betydligt färre enskilda sårbarheter. Om en del av nätverket slås ut kan kommunikationen fortsätta i andra delar. Att bygga vår egen digitala infrastruktur är därför inte bara en fråga om ett bättre offentligt samtal. Det är en central och nödvändig del av att bygga ett modernt totalförsvar i en alltmer osäker värld.

Den dröm om ett öppet digitalt torg som en gång tändes har inte slocknat, den har bara skymts av en svår verklighet av polarisering och AI-genererad sörja. Men vi behöver inte stå handfallna. Vi behöver inte enkom reglera och begränsa. Vägen framåt är utstakad och tekniken finns inom räckhåll. Valet vi står inför är inte primärt tekniskt, det är demokratiskt och kulturellt. Det handlar om att bestämma oss för om vi vill fortsätta att vara passiva hyresgäster i andras kommersiella imperier, eller om vi vill bli arkitekter och trädgårdsmästare av våra egna, öppna och livskraftiga digitala offentliga rum. Tiden för att bara prata om problemen är förbi. Nu är det dags att börja skapa.

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

En ny familj i mitt område heter Ganeteg. Det är lätt att se namnets etymologi, men svårare att förstå varför de valde det.

Gan-er: svalget och gälarna på en fisk.

Teg-ar: långsmal enstaka jordlott av bondes andel i en bys ägor.

Fisksvalgjordremsa.

#svenska

Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda

Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.

Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.

Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.

För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.

En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.

Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.

Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.

Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.

Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.

Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.

Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.

För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.

Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.

Läs mer:

The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/

YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Demokratin rämnar – så angriper USA sig självt

När demokratier dör sker det sällan som en stor smäll. De förtvinar i det tysta, genom administrativa beslut, som verkar tekniska när de fattas, men som i efterhand visar sig ha varit något annat. Nyligen publicerade Vita huset just precis ett sådant beslut. National Security Presidential Memorandum 7 (NSPM 7). Det förvånar mig att så få amerikanska och internationella medier har lyft fram detta presidentmemorandum i någon högre grad. För även om Trump under sina första nio månader lagt fram många ordrar och memorandum, så tillhör just denna ovanligheterna.

Ett säkerhetspolitiskt direktiv är inte vardagspolitik. Det inriktar och förklarar hur försvar, polis och underrättelsetjänster ska fungera. Vad NSPM 7 gör är att det riktar om FBI:s terrorbekämpningsapparat, det som kallas för Joint Terrorism Task Forces, mot amerikanska medborgare. Inte på grund av vad de har gjort, utan på grund av vad de tycker. I dokumentet finns en lista över kännetecken som ska vägleda utredare. Anti-amerikanska åsikter. Anti-kapitalism. Anti-kristendom. Kritik mot traditionella familjevärderingar. Det är ideologiska positioner som nu behandlas som tidiga varningssignaler för terrorism.

Common threads animating this violent conduct include anti-Americanism, anti-capitalism, and anti-Christianity; support for the overthrow of the United States Government; extremism on migration, race, and gender; and hostility towards those who hold traditional American views on family, religion, and morality.

Hannah Arendt flydde undan nazismen och ägnade sedan sitt intellektuella arbete åt att förstå totalitarismens ursprung och människans politiska ansvar. Hon skrev att ”The sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil.” Det som gjorde störst intryck på henne var inte monstrens ondska utan hur vanliga människor, tjänstemän och poliser, fortsatte arbeta medan normer och regler obemärkt försköts. De följde order, de tillämpade paragrafer, de bevakade gränser som förflyttats. Hon beskrev bland detta som ondskans banalitet. Faran i tanklöshet och lydnad, där ansvar avhänds genom att sluta tänka från den andres ståndpunkt.

Den auktoritära staten ges möjligheter när vanliga människor, byråkrater och poliser, fortsätter att göra sitt jobb medas reglerna tyst ändras. De följer order. De tillämpar regler och riktlinjer. De bevakar och befäster gränser som flyttas, utan att de själva märker det.

NSPM 7 är några sidor byråkratprosa. Direktivet hänvisar till befintliga lagrum och existerande institutioner. Men det gör också något nytt. Det tar FBI:s nätverk, Joint Terrorism Task Forces, beståendes av flera tusen agenter från federal, delstatlig och kommunal nivå, och säger åt dem att börja kartlägga organisationer och individer innan något brott har begåtts, utifrån de nya instruktionerna. Finansdepartementet får order att koordinera med banker för att spåra “misstänkta penningflöden”. Skattemyndigheten ska granska ideella föreningar för kopplingar till våld. Justitiedepartementet instrueras att åtala “till maximal utsträckning tillåten enligt lag”.

Direktivet kom efter två specifika händelser. I september mördades Charlie Kirk, en högerprofil och Youtuber. Samma vecka ägde en skjutning rum på en federal immigrationsanläggning i Dallas, och en person dog. Båda händelserna nämns i dokumentet som bevis för att våldet eskalerar. Men där finns också en annan argumentation. En hänvisning till mordet på sjukvårdschefen Brian Thompson i december förra året, det så kallade Luigi Mangione-fallet, där tusentals amerikaner i sociala medier uttryckte sympati för mördaren. Direktivet pekar på dem, på människor som skrev och delade inlägg, som exempel på ett nätverk som “främjar politiskt våld”.

Det är här logiken bakom NSPM 7 blir tydlig. Staten ser inte längre isolerade våldsbrott som händer i vakuum. Den ser kedjor av påverkan. Tänk dig en universitetslärare som håller ett seminarium om kapitalismkritik. En student delar föreläsningsanteckningarna på nätet. En aktivist organiserar en demonstration baserad på samma tankar. En ideell förening samlar in pengar för att stödja demonstranterna. När sedan någon, någonstans i den löst sammanhängande kretsen, begår ett våldsbrott kan alla steg i kedjan undersökas som delar av en konspiration. Direktivet beskriver hur detta börjar; i chattforum, på universitet, i sociala medier. Det beskriver hur kampanjer eskalerar genom “doxxing”, att publicera privatpersoners adresser för att utsätta dem för hot. Och sedan våldet. Men var ska polisen gripa in? Redan vid seminariet? Vid insamlingen? Vid demonstrationen? NSPM 7 ger inget svar. Det lämnar dörren öppen.

Visst finns det konstitutionella skydd. USA:s grundlag skyddar åsiktsfriheten, och högsta domstolen har fastställt att uppvigling bara kan straffas om den direkt uppmanar till omedelbart brott och sannolikt leder dit. Men domstolsprövning tar tid, ofta år. Och under tiden rullar utredningsapparaten på. Åklagare öppnar förundersökningar. Banker tvingas lämna ut kontotransaktioner. FBI kartlägger vem som känner vem. Personer kallas till förhör. Rätten kan visserligen stoppa övergrepp i efterhand, men först när skadan redan är skedd. Det är skillnaden mellan teori och praktik i en rättsstat under press.

Och här ligger den verkliga effekten. NSPM 7 behöver inte förbjuda någon att tala. Universitetsadministratörer skriver om sina regler. Banker väljer bort riskfyllda organisationer. Ideella föreningar lägger ner projekt som kan misstolkas. Journalister tvekar inför vissa ämnen. Det är självcensur, den sortens tystnad som ingen har beordrat men som alla förstår är säkrast. Timothy Snyder, som studerat hur demokratier kollapsar i Östeuropa, kallar det “att lyda i förväg”. Det är det första steget mot lydnad som system.

Det som gör NSPM 7 särskilt effektivt är att det inte kräver nya lagar. Strukturerna finns redan på plats. FBI:s Joint Terrorism Task Forces har funnits sedan 1980. Bankernas rapporteringsskyldighet existerar sedan decennier. Skattemyndighetens granskningsbefogenheter är etablerade. Det enda som ändras är prioriteringarna. Varifrån kommer hotet. Vem ska kartläggas. Vad räknas som riskindikator. Det kan en president göra med ett direktiv. Kongressen behöver inte rösta. Och det tar mycket längre tid att riva än att bygga.

Hannah Arendt överlevde nazismen och ägnade sedan livet åt att förstå hur demokratier förvandlas till tyranni. Hennes svar ger obehag. Det sker genom att vardagen normaliseras runt något onormalt. Hon beskrev byråkratin som “the rule of nobody”, där makten blir anonym och ansvar löses upp. Det dramatiska våldet har ersatts av administrativa beslut och dokumentation; legala i formen men ofta brutala i effekten. När regler och normer ändras utan att någon formellt bryter mot lagen, förskjuts gränserna obemärkt. Det är i det banala, det administrativa, det vardagliga som friheten går förlorad.

Man kan tycka att detta som nu pågår är avlägset, något som händer någon annanstans. Men idéer färdas. Metoder kopieras. Argument om säkerhet framför frihet låter lika övertygande på svenska som på engelska. När en demokrati börjar behandla vissa åsikter som riskmarkörer för brott flyttas en gräns som alla demokratier vilar på. Gränsen mellan tanke och handling. Mellan kritik och hot. Mellan opposition och fiende.

Timothy Snyder skrev i “On Tyranny” att auktoritärt styre sällan annonseras. Det smyger in genom till synes acceptabla administrativa reformer, genom säkerhetsåtgärder, genom undantagsregler som presenteras som tillfälliga men blir permanenta. Han varnar särskilt mot “den plötsliga katastrofen” som motiverar att man avskaffar maktdelning, upplöser opposition och inskränker grundläggande rättigheter.

“The sudden disaster that requires the end of checks and balances, the dissolution of opposition parties, the suspension of freedom of expression, the right to a fair trial, and so on, is the oldest trick in the Hitlerian book. Do not fall for it.”

NSPM 7 kom efter riktiga våldsbrott. Det formuleras i juridiskt korrekt språk. Det hänvisar till terrorism som alla fördömer. Men det bygger en struktur där politiska åsikter i sig blir grund för statlig övervakning – och det presenteras som nödvändigt just nu, tillfälligt, rimligt. Det är exakt den mekanism Snyder beskriver.

Vad kommer att ske nu? Det vet vi naturligtvis inte. Men sett i en större kontext, är utvecklingen djupt oroande. Bloggen Lawfare lägger ut texten:

“In a world in which the president can declare that immigration from Venezuela is a “predatory incursion” and deport people summarily on that basis, in which he can use the same theory to blow up civilian boats in the Caribbean and kill the people in them, in which he can file indictments against political enemies just because he hates them, and in which he can simply refuse to implement inconvenient acts of Congress like appropriations and the TikTok ban, one can’t be too certain that nonsensical words like the ones in these documents can’t be made flesh too by force of presidential will and the flaccid response of others to that will.”

När demokratier dör sker det sällan som en stor smäll. De förtvinar, ett byråkratiskt beslut i taget. NSPM 7 är ett sådant beslut. Det skedde den 25 september medan amerikanska medier fokuserade på annat. Den uppmärksamhetsekonomiska taktpinnen på sociala medier var så uppskruvad att ett byråkratiskt presidentdirektiv for obemärkt förbi. Det är en förflyttning som händer nu, i det tysta, medan världen tittar åt annat håll. Och när strukturen väl finns på plats visar historien att den är mycket svårare att riva än den var att bygga. Arendt visste det. Snyder varnar för det. Och nu ser vi det hända, i realtid, i USA.

Läs mer:

Lawfare Media
https://www.lawfaremedia.org/article/the-situation–the-nonsense-and-the-menace

Ken Klippenstein
https://www.kenklippenstein.com/p/trumps-nspm-7-labels-common-beliefs

#Demokrati #Svenska

Dagens ord: förföräldrar, med betydelsen mor- och farföräldrar. Ej listat i SAOL (förstås), men förekommer i skrift iaf under 1800-talet enl SAOB, som också markerar det som "föga brukligt" (denna del från 1927).

Varför inte återuppliva det? Kunde vara praktiskt?

Visst, mor- och farföräldrar är väl inte heller så dumt. Och kanske är det för svårt a höra skillnad mot 'farföräldrar'?

Min bättre hälft (svenska för SO?) hade uppfunnit ordet av misstag själv, utan att veta om det äldre.

#svenska

Surely one of the most divine views of my life. #PerAsperaAdAstra

"For my part I know nothing with any certainty, but the sight of the stars makes me dream."

(Vincent Van Gogh)

#sweden #sverige #schweden #scandinavia #mörkhult #svedjefall #halmstad #woods #nature #sea #water #mountain #mountains #sund #travelingsweden #adventure #vacation #north #upnorth #swedish #roadtrip #norden #swedenraw #swedennature #swedentoday #sweden🇸🇪 #svenska #scandinavia #doortosweden #upsweden #NaturePhotography #OutdoorAdventures #SkyWatchers #Astrophotography #NightPhotography #CelestialBeauty #PeacefulNights #ForestNights #NightSky #StarryNight #DarkForest #StarlitSky #NatureLovers #Nightscape #Stargazing

Clear sky, dark woods - no light pollution within 20 kilometers. What a view! #PerAsperaAdAstra

"It is not in the stars to hold our destiny but in ourselves."

(William Shakespeare)

#sweden #sverige #schweden #scandinavia #mörkhult #svedjefall #halmstad #woods #nature #sea #water #mountain #mountains #sund #travelingsweden #adventure #vacation #north #upnorth #swedish #roadtrip #norden #swedenraw #swedennature #swedentoday #sweden🇸🇪 #svenska #scandinavia #doortosweden #upsweden #NaturePhotography #OutdoorAdventures #SkyWatchers #Astrophotography #NightPhotography #CelestialBeauty #PeacefulNights #ForestNights #NightSky #StarryNight #DarkForest #StarlitSky #NatureLovers #Nightscape #Stargazing

@mrundkvist har hört att många har svårt med vederlägga med, och tror att det är rätt vanligt att folk använder det i omvända betydelsen.

För andra som läser: vederhäftig betyder alltså pålitlig (om fakta), och vederlägga att motbevisa (ja, jag slog upp orden för säkerhets skull 🙂 men mina aningar var riktiga, om än lite luddiga).

Förledet veder- har något med "bort" att göra, eller en rörelse bort, om jag minns rätt.

#svenska